Egyptisk fajans och ljusets formgivning
Från Djosers väggplattor till flodhästen William använde egyptisk fajans framställd färg för att förena material, bild och form.
Den blå flodhästen som kallas William förvandlar sin egen kropp till ett landskap. Lotusväxter breder ut sig över de rundade sidorna och placerar djuret i de träsk där det levde. The Metropolitan Museum of Art daterar figuren till omkring 1961–1878 f.Kr. och förklarar blommorna som tecken på återfödelse. Sett ur ett designperspektiv är det anmärkningsvärda förtätningen: djur, livsmiljö och hoppet om förnyelse ryms på samma lilla yta.
Flodhäst (William), ca 1961–1878 f.Kr. Tre ben har restaurerats. The Metropolitan Museum of Art, gåva från Edward S. Harkness, 1917. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
Tio fotograferade fajansföremål i The Metropolitan Museum of Arts samling visar skilda epoker, former och användningar. Museets dateringar och dokumenterade restaureringar har behållits i bildtexterna.
Egyptisk fajans gav ytan en särskild närvaro. Som keramik baserad på kiseldioxid i stället för vanlig lera kombinerade den kvarts med alkaliska salter, kalk och färgämnen. Koppar gav den karakteristiska turkosblå färgen. Den porösa kärnan och det glasartade yttre reagerade olika på ljus. Under den genomskinliga glasyren spred oregelbundna kvartspartiklar ljuset och skapade ett intryck av djup. Färgen berodde därför på samspelet mellan skikten. Att bara kalla den en blå beläggning förbiser den materialuppbyggnad som skapade effekten. Massan var svår att forma: den kunde sjunka ihop under arbetet, spricka när den böjdes och hade svårt att bära sin egen vikt. Det motståndet gör mångfalden av bevarade former ännu mer fascinerande. Ett önskat utseende måste arbetas fram med ett material som inte var lätt att hantera.
Jerboa-figur, ca 1850–1640 f.Kr. Fotografiet visar två figurer; inventarienummer 26.7.899 gäller bara jerboan. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
Bes-amulett, ca 1080–721 f.Kr. Jämförelse med en senare form. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
En yta skapad före bränningen
Tillverkningen började redan före ugnen. Med efflorescensmetoden vandrade ingredienserna i den våta massan utåt när den torkade, och bränningen förvandlade det uppkomna ytskiktet till glasyr. Andra metoder innebar att begrava föremålet i glasyrpulver eller att applicera glasyren direkt. Varje process gjorde den färdiga utsidan beroende av beslut som fattades medan föremålet fortfarande var ofärdigt. Ytan kan läsas som ett spår av hur hantverkaren organiserade materialets omvandling, även när dess glans till en början döljer arbetet.
Inläggning som föreställer en falk med utbredda vingar, 300-talet f.Kr. Senare materialjämförelse; glaseringsmetoden är inte bekräftad. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
William visar också hur försiktigt sådana spår måste tolkas. Konservatorerna på Met fann belägg som stämde med fler än en glaseringsmetod och lämnade möjligheten för en kombination öppen. Röntgenundersökningar visade ett tätt lager under glasyren, troligen av finare och vitare kvarts och förmodligen avsett att påverka dess optiska egenskaper. De dokumenterade också moderna restaureringar. Dessa förbehåll är viktiga. En vacker bevarad yta ger oss inte en obruten inblick i vare sig ett forntida recept eller föremålets ursprungliga skick.
Flodhäst, ca 1850–1640 f.Kr. En annan flodhäst än William; dess glasyr har missfärgats. The Metropolitan Museum of Art, Rogers Fund, 1915. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
Från väggen till kroppen
I arkitektonisk skala innebar fajans ett annat designproblem. Plattor från Djosers gravkammare, daterade till cirka 2630–2611 f.Kr., placerades mellan kalkstensavsatser under trappstegspyramiden och i den södra graven. Mönstret efterliknade vassmattorna i kungens palats. Här överfördes en välbekant och relativt ömtålig beklädnad till en beständig gravmiljö. Upprepningen ger de små enheterna kraft: ögat uppfattar en sammanhängande väggyta medan varje platta behåller rytmen av fogar och rundade kanter. Materialet gjorde det möjligt att föreställa sig en ihågkommen interiör i en annan värld.
Väggplattor från kung Djosers gravkammare, ca 2630–2611 f.Kr. The Metropolitan Museum of Art, Rogers Fund, genom byte, 1948. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
Wahs breda krage för tillbaka förhållandet mellan del och helhet till kroppen. Den tillverkades omkring 1981–1975 f.Kr. och använder pärlor med avtagande längd för att bilda kurvan; mycket av den ursprungliga uppträdningen är bevarad. Kragen tillhörde Wahs gravsmycken och hittades bland hans mumielindor. Geometrin är en lärdom i sammanfogning. Ett brett, böjt fält växer fram ur små delar vars längd har anpassats till deras placering. Den övergripande konturen skapas genom delarnas följd, och det lysande materialet ger dem en gemensam visuell identitet.
Wahs breda krage, ca 1981–1975 f.Kr. The Metropolitan Museum of Art, Rogers Fund och gåva från Edward S. Harkness, 1940. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
Shabti av Seti I, ca 1299–1290 f.Kr. Senare begravningsjämförelse, skild från Wahs gravutrustning. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
Ett material med olika uppgifter
En senare lotusformad kalk, daterad till omkring 945–664 f.Kr., organiserar sin yta som en värld i skikt. Met knyter blomformen och reliefscenerna till skapelse, kunglig födelse och förnyelse vid Nilens översvämningar. Fiskar, vass, papyrus, människor och djur fyller dekoren. Som ett visuellt resonemang förenar kärlet sin silhuett med sin bildvärld: den blomliknande formen rymmer ett träsk i miniatyr. Att följa relieferna runt skålen kräver en annan sorts uppmärksamhet än kragens omedelbara båge eller den kaklade väggens återkommande rytm.
Lotusformad kalk, ca 945–664 f.Kr. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
Krokodilamulett, 305–246 f.Kr. Senare jämförelse med djurform, skild från kalken. The Metropolitan Museum of Art, gåva från Norbert Schimmel Trust, 1989. Public Domain / CC0. Samling · CC0 · Bildpolicy
Föremålen kommer från mycket olika tidsperioder och användningsområden; att gruppera dem efter material får inte jämna ut skillnaderna. Jämförelsen visar hur många designuppgifter en yta kan fylla. Den kan skapa en miljö, samordna separata delar eller förvandla en volym till en bild. Egyptisk fajans gör sambandet mellan dessa effekter och substansen under dem särskilt tydligt. Dess lyster skapades och sattes sedan i arbete i specifika föremål och föreställningar. Att se noga innebär att uppmärksamma båda prestationerna: den tekniska konstruktionen av ett uttryck och de val som gav uttrycket något att göra.
Föremålen i detalj
Tio fotograferade fajansföremål i The Metropolitan Museum of Arts samling visar skilda epoker, former och användningar. Museets dateringar och dokumenterade restaureringar har bevarats i bildtexterna.
1. Flodhäst (William), ca 1961–1878 f.Kr. Fajans med målad lotusdekor. Tre ben har restaurerats. The Metropolitan Museum of Art, gåva från Edward S. Harkness, 1917 (17.9.1). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
2. Väggplattor från kung Djosers gravkammare, ca 2630–2611 f.Kr. Fajans. The Metropolitan Museum of Art, Rogers Fund, genom byte, 1948 (48.160.1). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
3. Wahs breda krage, ca 1981–1975 f.Kr. Fajans och lintråd. The Metropolitan Museum of Art, Rogers Fund och gåva från Edward S. Harkness, 1940 (40.3.2). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
4. Lotusformad kalk, ca 945–664 f.Kr. Fajans. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926 (26.7.971). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
5. Inläggning med falk med utbredda vingar, 300-talet f.Kr. Fajans. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926 (26.7.991). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
6. Bes-amulett, ca 1080–721 f.Kr. Fajans. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926 (26.7.878). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
7. Jerboa-figur, ca 1850–1640 f.Kr. Huvudfotografiet i samlingen visar två figurer; det katalogiserade föremålet har inventarienummer 26.7.899. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926 (26.7.899). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
8. Krokodilamulett, 305–246 f.Kr. Fajans. The Metropolitan Museum of Art, gåva från Norbert Schimmel Trust, 1989 (1989.281.96). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
9. Shabti av Seti I, ca 1299–1290 f.Kr. Fajans och färg. The Metropolitan Museum of Art, inköp med gåva från Edward S. Harkness, 1926 (26.7.919). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
10. Flodhäst, ca 1850–1640 f.Kr. Museet noterar att dess fajansglasyr har missfärgats med tiden. The Metropolitan Museum of Art, Rogers Fund, 1915 (15.3.199). Bild: The Metropolitan Museum of Art, CC0. CC0-licens.
Kommentarer