Klaffen som fullbordar boken
På bevarade islamiska bokband visar en spetsig förlängning boken som ett rörligt hölje, utformat kring bladens exponerade kant.
När ett bokband från 1400-talet i Cleveland Museum of Art läggs öppet sträcker det sig längre än det välbekanta paret rektangulära pärmar. I ena änden leder ett smalt fält till en avsmalnande klaff. Runt en sluten handskrift viks den smala delen över den exponerade bladkanten, medan klaffen fortsätter in under frampärmen. Konturen tar hänsyn till bokens tjocklek.
Cleveland daterar detta koranband till 1460–1500 och förknippar det med det osmanska Istanbul. Läder täcker pärmar av sammanlimmat papper; katalogen anger prägling och blå färg på utsidan samt genombrutet läder över färgade papper på insidan. Museet förklarar att klaffen skyddar bladkanten. Höljet måste kunna öppnas för läsning och sedan återfå sin form kring texten.
Ett hölje med en rörlig kant
Dekoren följer uppbyggnaden. De yttre pärmarna bär koraninskrifter, flätverk och centrala medaljonger; den spetsiga förlängningen får en egen avgränsad dekor. Stora fält, en smal remsa och en avsmalnande avslutning gör vikningarna begripliga. Ornamentet förenar ytor av olika storlek utan att dölja deras skilda proportioner.
Ett betydligt mindre bokband på Metropolitan Museum of Art tydliggör detta skyddssystem genom en frånvaro. Det tillverkades i Egypten eller Syrien under 1300-talets första hälft och är bevarat utan klaffen som en gång skyddade handskriftens framkant. Det stämplade och förgyllda lädret har fortfarande en intrikat geometrisk dekor i blindprägling på båda pärmarna. Den förlorade förlängningen lämnar ett föremål som är visuellt tillräckligt helt för att belöna närstudier, men ofullständigt i sin konstruktion.
I mönstrets mitt skapar överlappande sexhörningar och åttauddiga stjärnor ett flätverk. Met placerar det i en mamlukisk dekorativ tradition som även förekommer i träarbeten och stenmosaiker. Jämförelsen är användbar när det gäller ytans organisation. Att kalla bokbandet ett litet stycke arkitektur är en tolkning av dess omslutande form, inte ett bevis på att tillverkaren kopierade en byggnad. De bevarade sidorna och den saknade stängningen gör helt enkelt handlingen att hysa en handskrift ovanligt tydlig.
En pärm från ett mamlukiskt bokband, Egypten eller Syrien, första hälften av 1300-talet. Dess sammanflätade geometri är bevarad, men bandet har förlorat sin skyddande klaff.
Vad ett fragment bevarar
Ett annat föremål på Met bevarar delen som det mindre bandet har förlorat. Det är katalogiserat som en bokbandsklaff, daterat till 1300-talet, tillskrivet Egypten och tillverkat av läder, siden och guld. Med en höjd på trettiosex centimeter är det ansenligt även fristående. Museet beskriver omslagsklaffens väg från bakpärmen, runt bladen och in under frampärmen. Ett fragment kan därför bevara spår av en handling efter att boken som gav handlingen dess syfte har försvunnit.
Klaff från ett bokband, tillskriven Egypten, 1300-talet. Utskuret och verktygsdekorerat läder, siden och guld bevarar en omslagsklaffs spetsiga kontur.
Denna väg förändrar hur delen bör föreställas. En bild av en lös klaff riktar uppmärksamheten mot en silhuett och en dekorerad yta. Dess ursprungliga läge kräver att betraktaren tänker sig rörelse, överlappning och döljande. En del av bokbandets utformning blir mindre synlig när boken stängs. Föremålet är organiserat kring läsarens växlande tillgång, med olika ytor tillgängliga före, under och efter användning.
Den textilklädda sidan av samma klaff från 1300-talet, där slitaget blottlägger konstruktionens olika lager.
Ett bokband i Aga Khan Museum erbjuder en senare jämförelse där pärmar, klaff och invändiga beklädnader fortfarande kan betraktas tillsammans. Museet placerar det i Turkiet, möjligen under sent 1500-tal, och anger läder, papp och guld. Den yttre dekoren är ordnad kring en medaljong, tillhörande hängande motiv och hörnornament, en komposition som museet följer genom en lång osmansk bokbandstradition. De upprepade motiven gör att de rektangulära pärmarna och den mindre klaffen känns igen som delar av ett enda hölje.
Sammanbundna ytor
Museets fotografier visar bokbandet utbrett och med klaffen vikt över pärmen. Det är två läsningar av samma föremål. Plant liknar det en följd av sammanbundna paneler; hopvikt blir det ett överlappande paket. De slitna lederna bryter också intrycket av ett orört dekorativt skinn. De för uppmärksamheten tillbaka till ställen som måste böjas, även när ytorna runtom var rikt bearbetade.
Inget av dessa bevarade omslag bör behandlas som en fullständig modell för all islamisk bokbindning. Deras dateringar, material och bevarandetillstånd skiljer sig åt. Tillsammans gör de det ändå möjligt att följa en anspråkslös del på nära håll. Omslagsklaffen förlänger omsorgen runt en sårbar kant och viker sedan undan när texten behövs. För att förstå bokbandet behöver vi se bortom den centrala medaljongen och följa ytterkanten. Mycket av bokens formgivning sker vid dess yttre gräns.
Källor
Bildkreditering och licenser
Bild: The Metropolitan Museum of Art, New York. Rogers Fund, 1933, 33.14. CC0. Källa: https://www.metmuseum.org/art/collection/search/448906 Licens: https://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/ Originalfotografiet återges utan ändringar.
Bild: The Metropolitan Museum of Art, New York. Gift of Dr. Maurice S. Dimand, in honor of Dr. Richard Ettinghausen, 1970, 1970.62. CC0. Källa: https://www.metmuseum.org/art/collection/search/452085 Licens: https://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/ Originalfotografiet återges utan ändringar.
Bild: The Metropolitan Museum of Art, New York. Gift of Dr. Maurice S. Dimand, in honor of Dr. Richard Ettinghausen, 1970, 1970.62. CC0. Källa: https://www.metmuseum.org/art/collection/search/452085 Licens: https://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/ Originalfotografiet återges utan ändringar.
Kommentarer